Siri

Psalm i januari - Lars Winnerbäck

Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna i frostat vinterhår.
Fenomena, Du är tusental av nykterhet, och svaren där jag går.
Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan.
Lika liten som ett sommarregn, för dom som inte hörde vad Du sa.
Här lever drömmen om "det största", som en bubblande vulkan.
Jag går och säger till mig själv: Snart är det vår. Då faller regnet, inte jag.

Fenomena, Du är vakan över mänskobyn, och flykten därifrån.
Fenomena, Dina änglar sjunger kärlek, under månen, ner vid ån.
Här växer tystnaden till vakuum, i betong och korridor;
vi glömde björkarna, och änglarna i snön. Och vissa tror att Du försvann.
Glömskan härjar fritt och spottar skräck på fröken Svår.
Och Hjärter Dam går runt och kämpar för att inte bli nånting man tar sig an.

Fenomena, Du är lugnet som en söndag sprider ut på alla torg.
Fenomena, Du predikar lika brinnande om glädje, som om sorg.
Lika självklart spricker isen, som den frusit till en gång,
och Du spelar skådespelet gång på gång. Men har vi lärt oss nånting alls?
Det är nätt och jämt att vi kan älska i betong,
och lika hårt, som Dina änglar sjunger vackert, stramar glömskan om min hals.

Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna, och sträcker ut Din hand.
Fenomena, Du är Leva, låta leva, lite lugn i Leva land.
Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan.
Lika väldig som ett åskmoln, när Du dånar över sovande kvarter.
Här lever drömmen om "det största", som en bubblande vulkan.
Snart spricker isen över ån. Du viskar tyst: Långt bortom rikedom finns mer.

Detta är en historia om en flicka som levde i en värld i ett solsystem som bara hade en sol. Planeten hon bodde på kallades Tellus och den var uppifrån väldigt grön och blå. Precis som man gör i alla världar och på alla planeter krigade folket som bodde där emot varandra. Men på denna planet var krigen väldigt onödiga och väldigt blodiga. Folket hade haft många krig som spillt många av Tellus varelsers liv. Ibland hade det handlat om att folket hade olika färg på skinnet, som att två katter skulle kriga mot varann för att den ena var röd och den andra svart. Ibland hade kriget handlat om att de trodde på olika saker, somliga trodde på en allsmäktig, rättfärdig härskare som ingen någonsin hade träffat som de kallade Gud, andra trodde på en allsmäktig, rättfärdig härskare som ingen någonsin hade träffat som de kallade Allah. Och även fast Tellus var en väldigt stor planet med mycket plats för alla som bodde där, bråkade Tellus invånare ibland om marken, som om alla inte skulle få plats.