Siri

Jag önskar bara att allt var som förut...önskar att glädjen kunde vara sådär barnsligt självklar. När jag var liten trodde jag så stenhårt på "Efter regn kommer solsken" allt blev alltid bra efter ett litet tag, bara någon kunde blåsa och sätta Bamseplåster så var allt lugnt. Bara någon tog mig i sin famn och kramade tills allt löste sig. Men allt löser sig inte eller hur? Du kom aldrig hem på riktigt, Du sa aldrig förlåt, Du gav mig aldrig den bekräftelse jag verkligen behövde, behöver...

Vad faan tjänar det till? Jag fattar inte. Frustrationen bara växer och känslorna översvämmar min hjärna. Jag har inget att hänga upp det på, jag mår dåligt för ingenting och känner mig bara allmänt dum!



"Alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel"