Siri

Vafaan, det höll ju på att lösa sig så jävla bra!?
 
Varför är det så sjukt lätt att ramla ner för det där berget som man hela tiden kämpar sig uppför. Däruppe lyser glädjen och tryggheten med sin glans och man gör allt för att komma dit! Klättrar och hoppar, vilar aldrig från det enorma jobb det är att ta sig upp och det är så otroligt lätt att tappa greppet, halka och falla ner igen, så ofantligt djupt. Och ju högre man lyckats klättra innan fallet, desto hårdare är det att landa. När man sedan repar mod och bestämmer sig för att återigen ge sig uppåt, gäller det att vara tuff i starten, annars orkar man aldrig ta sig upp. Hela tiden faller småsten ner från de som är högre upp på berget, och tynger ner dig så att du, när du samlat på dig för många faller igen under dess tyngd. Såvida du inte stannar upp ett slag och låter någon hjälpa dig att ta bort alla stenar, alla små stenar som tränger in och sätter sig djupt inne i magen, som en hård klump som ger dig ständigt illamående och ont.  Ändå, trots alla skrubbsår och tröttheten strävar man ständigt uppför, hela tiden. Begäret efter lättheten som är i kroppen när berget planar ut är en sån underbar upplevelse att man offrar allt för att nå dit. Ändå, tycks de som är där fort glömma klättringen uppför...


Är det verkligen värt det?