Du ställer till det i huvudet på mig?
Det känns ikväll. Varför sa du sådär? Varför pratar du med mig? Varför bryr du dig över huvudtaget? Du ställer till det i huvudet för mig.
Det känns så dumt, borde bara glömma och börja "vara nu", vara vän och social som vanligt. Men du anar inte. Det klaffade - trodde jag.
Jag litar inte på dig, tror inte på dina ord, hittar hela tiden underförstådda meningar. Jag vänder istället ryggen till och det är mycket lättare att tränga undan och bort än att vänja sig av...eller hur? Det är svårt att sluta dricka Oboy om brorsan gör det, men om man slutar köpa hem det glömmer man tillslut smaken.
Jag var tydligen så sjukt dumt blåögd och jag tänker att om jag inte ens kunde ana det där, då är det verkligen inte vettigt. Allt verkade så bra men IQ-dörrhandtag Siri - någonting som är nöjd med situationen, ifrågasätter aldrig och även fast ingen gått in genom dörren på år och dar sitter den fortfarande kvar lika redo på att öppna sig igen.
Ställ inga krav på mig, det kommer bringa kortslutning i huvudet. Jag funderar på att skippa alla planer, allt för sommaren och resten också, ni mina vänner, får kanske åka utan mig. Det spelar nog inte sån stor roll, jag skulle ju ändå inte med från början(Börjar kanske ana varför..?)...idag känns allt bara för mycket, och det är så fånigt, så dumt, men om jag inte tänker annorlund då kommer det inte bli kul!
Jag vill inte veta av dig mer, vill aldrig mer se dig och aldrig någosin höra dig igen, samtidigt som jag inte vill göra annat än att sitta och ha fem timmars långa samtal om livet-universum-och-allting, så som vi alltid haft, se på filmer och dricka te hela dagar och äta rester för att vi bara inte orkar göra mat två dagar i rad. Jag känner mig så jävla dum som inte fixar det här, som alltid blir för fäst och som alltid känner för mycket. Det fanns inget i min värld som hette att sluta gå vid din sida, men tydligen borde jag sluta vara så ironiskt dum.
Varför är du överhuvudtaget vän med mig? Allt hade varit så mycket lättare om du hade varit en idiot som jag kunde slänga i väggen, som jag kunde glömma eller vara arg på. Men du är en av de absolut klokaste människorna jag känner, du är en av de snällaste och man kan inte vara riktigt arg på dig.
Det trasslar och knyter sig i huvudet. Nu är jag en av alla andra, en av alla miljoner människor på jorden, en i mängden som aldrig kommer betyda något egentligen, du må säga emot mig där, men jag har rätt denna gången. Jag vet det där, hur många löften man än har tynar de sakta bort med tiden. Jag är nu en av alla dom och tillslut bli nog alla det.
Egentligen borde jag inte skrivit detta här för jag gör ju faktiskt emot allt som står, att berätta hur det känns. Men avskrivning kallas det, måste få skriva ner det. Jag ska sluta bry mig, ska sluta knyta mig till folk. "Ensamheten är det enda vi alltid kommer tillbaka till" - eller hur?
Imorgon är livet lättare
"Don't breath to deep"
Det känns så dumt, borde bara glömma och börja "vara nu", vara vän och social som vanligt. Men du anar inte. Det klaffade - trodde jag.
Jag litar inte på dig, tror inte på dina ord, hittar hela tiden underförstådda meningar. Jag vänder istället ryggen till och det är mycket lättare att tränga undan och bort än att vänja sig av...eller hur? Det är svårt att sluta dricka Oboy om brorsan gör det, men om man slutar köpa hem det glömmer man tillslut smaken.
Jag var tydligen så sjukt dumt blåögd och jag tänker att om jag inte ens kunde ana det där, då är det verkligen inte vettigt. Allt verkade så bra men IQ-dörrhandtag Siri - någonting som är nöjd med situationen, ifrågasätter aldrig och även fast ingen gått in genom dörren på år och dar sitter den fortfarande kvar lika redo på att öppna sig igen.
Ställ inga krav på mig, det kommer bringa kortslutning i huvudet. Jag funderar på att skippa alla planer, allt för sommaren och resten också, ni mina vänner, får kanske åka utan mig. Det spelar nog inte sån stor roll, jag skulle ju ändå inte med från början(Börjar kanske ana varför..?)...idag känns allt bara för mycket, och det är så fånigt, så dumt, men om jag inte tänker annorlund då kommer det inte bli kul!
Jag vill inte veta av dig mer, vill aldrig mer se dig och aldrig någosin höra dig igen, samtidigt som jag inte vill göra annat än att sitta och ha fem timmars långa samtal om livet-universum-och-allting, så som vi alltid haft, se på filmer och dricka te hela dagar och äta rester för att vi bara inte orkar göra mat två dagar i rad. Jag känner mig så jävla dum som inte fixar det här, som alltid blir för fäst och som alltid känner för mycket. Det fanns inget i min värld som hette att sluta gå vid din sida, men tydligen borde jag sluta vara så ironiskt dum.
Varför är du överhuvudtaget vän med mig? Allt hade varit så mycket lättare om du hade varit en idiot som jag kunde slänga i väggen, som jag kunde glömma eller vara arg på. Men du är en av de absolut klokaste människorna jag känner, du är en av de snällaste och man kan inte vara riktigt arg på dig.
Det trasslar och knyter sig i huvudet. Nu är jag en av alla andra, en av alla miljoner människor på jorden, en i mängden som aldrig kommer betyda något egentligen, du må säga emot mig där, men jag har rätt denna gången. Jag vet det där, hur många löften man än har tynar de sakta bort med tiden. Jag är nu en av alla dom och tillslut bli nog alla det.
Egentligen borde jag inte skrivit detta här för jag gör ju faktiskt emot allt som står, att berätta hur det känns. Men avskrivning kallas det, måste få skriva ner det. Jag ska sluta bry mig, ska sluta knyta mig till folk. "Ensamheten är det enda vi alltid kommer tillbaka till" - eller hur?
Imorgon är livet lättare
"Don't breath to deep"
Kommentarer
Postat av: Hanna
Å, Siri, det är jättebra att du skriver av dig. Hoppas det känns bättre snart, att saker och ting skrynklar ut sig litegrann. Det där med att vänja sig av med människor eller att det inte går med dem som man hade tänkt sig är ju bland det värsta som finns. Det är hur jobbigt som helst.
Jag jättemycket finns här om du vill prata. Kram!
Trackback